antigone, upprorisk och intim (7/7. älskar)

7ème et dernière partie : älskar

Le désir d’Antigone est familial, elle ne veut pas laisser son frère sans sépulture ; Créon, hans, désire s’affirmer en tant que roi et montre son pouvoir. Antigone privilégie les liens familiaux qui incarnent l’amour et révèlent un être. Créon assoit son pouvoir en signant un acte de loi qui doit établir son autorité. Un même mot caractérise leur action : le désir. Mais le désir ne reconnaît pas le désir chez l’autre, on pourrait croire, surtout si l’on est tenté d’aduler le désir pour lui-même, que le désir adoube tout désir qu’il rencontre. Entre Créon et Antigone, c’est la mesure des désirs qui compte. Face à face, Antigone et Créon vont augmenter la mesure de leurs désirs à l’adversité qu’ils rencontrent. Mais la source du désir d’Antigone est-il encore compréhensible de nos jours ? faktiskt, le désir d’Antigone, ce désir qui se fonde sur la justice, justice faite et rendue à la dépouille de son frère et aux dieux, ce désir prend tout son sens, car il est communautaire, il s’inscrit dans une cité et dans une famille, vision réduite de la cité, et dans une croyance, Antigone s’adosse aux dieux pour interpeller Créon. Antigone n’exprime pas un désir personnel, elle défend une loi éternelle, elle défend son devoir à le dire, à le clamer devant n’importe quel pouvoir qui se croirait au-dessus d’elle. Depuis quand n’entendons-nous plus qui que ce soit s’ériger dans l’espace public pour clamer son devoir au prix de sa vie ? Le pire ? Nous nous sommes habitués à ce silence, cette résignation, les lois transcendantales ne nous disent plus grand-chose, donc rien ne vient surplomber et donc corriger les lois qui passent devant nous et nous encerclent comme des détritus dans un courant d’eau. Les communautés qui fortifiaient l’individu au sein d’un espace qui le protégeait et lui permettait de grandir ont volé en éclats. L’individu ressemble maintenant à un électron fou qui ne peut se construire que des bourrasques de vent qui l’épuisent et le déboussolent sans cesse et effacent jusqu’au goût du sens à donner à sa vie. La vie sociale repose sur le droit et le droit seul, mais en un lieu sans géographie composée de gens hors sol tous les droits se valent et se concassent dans un odieux capharnaüm. Créon a le pouvoir. Antigone est la fille d’Œdipe. À une époque où il ne s’agit plus que d’avoir, de posséder, d’acquérir, Antigone pèse — puisqu’il faut évaluer — bien peu. La destruction méthodique de toute métaphysique s’apparente à un crime contre l’humanité. Peut-être le plus grand que le monde a connu. Puisque d’un clic, je peux tout acquérir je n’ai plus besoin que de connaître mon désir pour le rassasier. On comprend aussi que ce désir individuel que plus rien ne protège de son appétit n’accepte aucune limite et surtout pas celle posée par autrui ; alors entre en jeu l’envie, le désir dévoyé, avili.

Fortsätt läsa “antigone, upprorisk och intim (7/7. älskar)”

antigone, upprorisk och intim (5/7. myndigheten)

bild

5andra delen : myndigheten

I antikens Grekland, män vet och känner igen i ögonen på deras familjer, deras anhöriga, samhället. Kvinnor förbehåller spegel som är ur skönhet, kvinnlighet, förförelse. Reflektionen är överallt. "Det finns ingen plats som ser dig", skrev Rilke. Kan vi existera utan eftertanke ? Kan man vara medveten om utan att veta ? Mannen ska inte ser i spegeln av rädsla för att absorberas av sin image. Denna bild som lyckas få oss att glömma att vi är här. Om vi ​​tror att vi ser, vi hör, det genljuder i oss, och även dröm. Vår image flyr oss så snart som vi ser det. Så kvinnan passar in i spegeln när man kan förlora sina grundvalar. drömmen, binomial minne, döljer tid och numbs. Vad ser du och när ? Utseendet och reflektera och fantasi blandas och kan inte skiljas. Se och uppleva går samman med grekerna. utsikt, vet ... men inte för mycket, för om man är en marvel, i riktning mot en infallande, en fascinerande fraktur, Den innehåller också en egen terror, det utrotar och tortyr, och det är den enda "djur" i detta fall.

Fortsätt läsa “antigone, upprorisk och intim (5/7. myndigheten)”

Vad gör att ovan jord ?

Det mest belysande exemplet på den mänskliga naturen är i Nya testamentet när Peter och Jesus Kristus talar tillsammans och Peter uppmanar sin herre han tror att hans hängivenhet helt uppriktig. sålunda, Jesus sade till honom att tuppen inte sjungit han kommer att förneka tre gånger. Den första plats där varje människa talar om det : svaghet. Övervägande av gränserna för varje, inte alltid att lösa det, men också för att övervinna, tvingas anledning av vad man är och inte från vad som tros vara. Varje människa som inte vet sina svagheter, som glömmer, som inte tar hänsyn till är ovan jord som vi vant säga idag. Ovan jord innebär att ett närs av en betesmark som inte är vår, Vi förnekar hans bete för att hitta något annat än sitt bästa, eftersom andra. Ovan jord innebär också att de synpunkter som inkommit kunde erhållas någon annanstans i världen utan detta problem, Om dessa rotlösa, översättas till något språk och kan exporteras som en "ram" dator. Frasen "ovan jord" förbjudet att svara på frågan "var du talar ? "Och den första formeln älskar att förlöjliga den andra som en identitet eller" extrema höger ". I kraft av att försöka undvika frågan, den förstördes. I framtiden kommer det inte att vara möjligt att fråga där det gäller, eftersom vi har nått en sådan nivå av abstraktion och rötterna att denna fråga kommer att bli ännu mer känsla.

antigone, upprorisk och intim (6/7. kallelse)

 

Att berättelser om identitet! Ordet visas inte i vare sig grekiska episka eller i tragedi. Identiteten vid tiden för Gone lutar på linjen och som hör till en stad. Identitet genomsyras böka. Familjen och staden samlades i en virtuell standard i sin helhet vad andra hade att känna sig själv under ett första möte. under antiken, ingen protesterade hans identitet eller förkunnade, och ingen beslutade hans identitet. Han var inte sätta på en kostym. De män var inom sin identitet. Identiteten var besläktad med en last, vi var tvungna att vara värdiga. Hon styrde är och blir. Modern tid har gjort det en utmaning, eftersom det förvandlade identitet har, ett slags prestation som du kan klä upp eller avyttra. I sin moderna fantasi att tro att vi kan välja allt hela tiden, modern tid ersatts med obevekliga metod är genom att ha. Ändå denna logik, denna ideologi har sina begränsningar: vissa saker kan förvärvas, bland dem: otherness. Leva sitt identitet, vara vad en är, boning åt sitt namn, tillåta integritet och därför kunskap och fördjupning av hans väsen, dessa är förutsättningarna för ett möte med andra. Den första skillnaden mellan Creon och Gone ligger på den platsen, den mark som byggs kampen, Antigone bevarar inbäddade i det som gåva av gamla, gudarna, dessa rötter som definierar den myndighet som det lutar att stå upp mot den här mannen, son förälder, kung, som gifter sig med viljekraft och är förblindad av att inte höra sin egen röst, dess eko. Fortsätt läsa “antigone, upprorisk och intim (6/7. kallelse)”

antigone, upprorisk och intim (3/7. öde)

IMG_0554

 

3andra delen : öde

Mannen ner från trädet. mannen, liknande trädet, definieras också väl av sina rötter eller frukt. mannen, liknande trädet, beror på externa och interna faktorer för att nå mognad. Mannen ser ut som stammen trancheras av tester baserade på sina rötter och bär mer eller mindre fin frukt, bättre eller sämre… Likheterna mellan växter och man är oändliga. Vatten som ger näring åt rötterna till solljus vattning frukt, syre utsöndrade av bladen, allt detta liv som rusar och flyter påminner oss om människans villkor så oförlåtligt. Trädet är en familj metafor. Fröplanta frukt och blad, en metafor för människans historia och familjen växer. Vad ont feer ordförande vid födelsen av familjen vars Labdacides Antigone ned? En bra samvete idag skulle se en katastrof och en patologisk förklaring av Antigone beslut. Hur är denna lilla Antigone denna heroiska frukt som växer på en trädstam så full av ärr och blåmärken? Andningen och oavbruten styr öde och trubbig som familj och, plötsligt, Antigone frisätts från denna tvångströja, frigör hans familj denna tvångströja, hon besegrade camisolen, och avslutar avfärda öde. vilket mirakel! på avstånd, klamrar sig fast deras gren, två ark fortfarande ser identiska, Ändå helt enkelt att närma sig för att se hur de skiljer sig. Fortsätt läsa “antigone, upprorisk och intim (3/7. öde)”

Actualités de Louis-René des Forêts

Par ce dimanche pluvieux, en relisant les notes prises en marge du merveilleuxostinato, cette pépite au milieu des pépites:

Ne voilons pas nos figures avec nos mains. Il n’y a plus de lieu à vénérer, nul acte de gloire ni d’intelligence pour absoudre un monde séduit par la force étendant partout sa souillure, et qui aura relevé sèchement ses ruines comme on refuse la faute avec le sourire rusé des affaires.

Le destin de Charlie

dessin soldat

« L’ennemi te limite donc te donne ta forme et te fonde ». Cette phrase de Saint-Exupéry exprime assez bien notre condition à la fin de cette première semaine de l’année 2015. L’ennemi m’oblige à évoluer selon ses codes, à l’intérieur d’un espace qu’il a circonscrit. Je suis d’abord prisonnier. Il choisit le terrain et m’astreint à y rester confiné. Des deux données humaines immuables, l’espace et le temps, il m’ôte l’espace. Ôter l’espace au temps c’est un peu ôter Laurel à Hardy. L’autre unité continue de vivre, mais elle est défigurée. Elle a perdu l’équilibre offert par l’altérité de son conjoint. Le temps n’est pas le même suivant l’espace dans lequel il évolue. La géographie accomplit le destin avec une mesure aussi précise que le sablier. Fortsätt läsa Le destin de Charlie

Sur les états totalitaires

« Les états totalitaires, qui usent alternativement du mensonge et de la violence (le mensonge pour couvrir la violence et la violence pour faire taire ceux qui découvrent le mensonge), doivent la majeure partie de leur succès au fait d’avoir paralysé les forces de réaction contre l’imposture et contre le mensonge. Ceci au plan moral. »

Dom Gérard in Demain la chrétienté

Simone de Beauvoir sur la vie humaine

« Déclarer que la vie est absurde, c’est dire qu’elle n’aura jamais de sens. Dire qu’elle est ambiguë, c’est décider que son sens n’est jamais fixé, qu’il doit toujours être gagné.* »

Formidable déclaration d’impuissance drapée dans une expression de la volonté de puissance ou comment l’envie doit régler, régenter la vie. Cette phrase est bien sûr un manifeste révolutionnaire. Simone de Beauvoir définit la lutte des classes et toutes les actions de la gauche depuis la Révolution française : l’envie comme acte de foi. L’envie est toujours fille de l’immanence. Simone de Beauvoir nous dit : « Dieu est mort, sachons à présent que nous sommes maîtres de nos vies et qu’elles s’accomplissent dans l’action. » En agissant ainsi Simone de Beauvoir fait fi de la religion mais aussi de la philosophie antique, elle affirme que la lutte permanente est la seule voie. Cette lutte permanente est entretenue par l’envie ; l’envie a cette force immarcessible, elle se nourrit aussi bien de ses défaites que de ses victoires. C’est la force maléfique par excellence. Elle affronte la vie.

La philosophie de la vie de Simone de Beauvoir est adulescente comme dirait Tony Anatrella, et de fait, elle est une négation de la vie car elle nie sa qualité et son épaisseur pour la résoudre en une lutte permanente et pathétique.

On y voit aussi la forme du modernisme. Cette action devient immédiatement une négation de la vie intérieure. Ou plutôt elle se veut un remplacement à la vie intérieure car il est fréquent d’entendre, par un spectaculaire retournement de sens, que l’action est la vie intérieure du militant. On comprend aussi que cette déclaration ne souhaite en rien trouver une solution, l’apaisement serait sa fin. Elle ne se complait que dans le vacarme et la violence.

*Une Ethique de l’ambiguïté.